Kenobi

Ja, han har fått ett namn, Kenobi. Född runt 00.45 den 28 maj, och det blev en dramatisk start. Jag såg att något var på gång, men Fiona hade haft mycket kraftigare förvärkar dagen innan, så tänkte att det nog skulle dröja en timme eller så innan det var dags. Men, höll ändå koll på henne hela tiden. Fiona lägger sig ner en stund och ser ut att vila och jag känner mig kanska säker på att det kommer dröja. Men, när hon reser sig upp dröjer det bara någon sekund tills jag ser att det är en blåsa som sticker ut där bak. Okej, skarpt läge med andra ord. Väcker familjen och springer ut, så gått det går på ett ben.

När jag kommer in i stallet tänker jag först att jag måste haft fel för Fiona står och tittar lugnt på mig med öronen framåt. Men, när hon vänder sig ser jag att det faktiskt är en blåsa där bak, i helt fel färg! Blåsan ska vara vit/blå, denna var knallröd, vilket betyder att moderkakan lossnat och det är den som sticker ut. Jävla skit, inte bra! Fölet får inte syre från navelsträngen och måste ut fort! Men Fiona har inga starka värkar och när hon lägger sig ner gör hon två dåliga försök att krysta och reser sig sedan igen,

Vår fantastiska granne kommer inom någon minut och konstaterar, precis som jag gjort, att det inte ser bra ut. Som tur är lägger sig Fiona ner och försöker krysta, men de är väldigt svaga. Tillsammans får jag och Elise dra ut fölet, och jag är helt säker på att den kommer vara död. Men, otroligt nog, när vi rivit upp blåsan, mycket tidigare än man normalt ska, ser jag att fölet både blinkar och andas. Den lever! Det är en han, och han reser upp huvudet direkt, men är väldigt medtagen.

Fiona ligger duktigt kvar en stund och pratar med sitt föl, men han är helt tyst. Fiona reser sig upp och börjar tvätta honom och han är med, men ganska tyst och stilla. Efter ett tag hjälps vi åt att ställa honom upp, två gånger med lite vila emellan. Sedan lämnade vi dem i fred och gick in för att hålla koll genom kameran. Lycka när jag såg att han efter en stund lyckas resa sig upp själv! Efter 1,5 timme har han fortfarande inte lyckats dia. Dels för att Fiona inte låter honom, hon vill bara att han ska röra på sig hela tiden, och dels för att han verkar helt lost på vad han ska göra. Så, ut i stallet igen.

Vi fångar in Fiona och ställer upp henne mot en väg och hjälper fölet till rätt ställe, men han får ändå inte till det. Till slut bestämmer vi oss för att mjölka Fiona och ge nappflaska till fölet, som inte vill veta av den överhuvud taget. Men, efter en del kraftiga övertalningsförsök lyckades vi i alla fall få i honom lite grann. Då gick vi in igen, för att sova två timmar.

Så klart kunde jag inte sova, så höll koll i kameran, och kunde se att han till slut ramlade ihop av utmattning och då somnade han så gott. Jag såg också att han lyckades dia själv. Så skönt!

Klockan sex går vi ut till stallet för att släppa ut Fabian och Emilio. Väl ute var de väldigt oroliga, ropade på Fiona och föl och sprang rundor. Framför allt Fabian blev helt betagen av fölet. Det var så gulligt att se, han bara stod och tittade och ville in till fölet.

Fölet börjar under morgonen och förmiddagen piggna till allt mer, så efter lunch går vi ut med Fiona så hon får äta lite gräs. Det är en stor värld för ett litet föl att komma ut i hagen för första gången. Fiona hade svårt att slappna av och det var inte helt lätt att hänga med på andra sidan grimskaftet. Men, lite gräs fick hon i sig och fölis prövade sina ben lite med några försiktiga språng bredvid mamma.

Sakta men säkert bockade vi av alla måsten, diar själv, bajsat, kissar och rör sig bra. Två korta stunder i hagen till blev det, och det märktes tydligt att han tyckte det var kul att komma ut. Fabian och Emilio står i andra hagen och har stenkoll under tiden de är ute.

Idag är fölis pigg och glad, och det är tydligt att det finns en hel del humör i den lilla kroppen. När vi tvättade rumpan och desinficerade naveln visade han med all önskvärd tydlighet vad han tyckte om behandlingen och oss.

I eftermiddags hade vi hit veterinären för en foalcheck för att kolla så han fått i sig tillräckligt med antikroppar, vilket han hade. Han hade det högsta värdet, så det känns jätteskönt. Hans lungor är också klara och urinröret slutet. Allt är med andra ord, precis som det ska! Det är helt otroligt, med tanke på hur han kom till världen. Han borde inte vara så här frisk, det är ett litet mirakel.

Så nu försöker vi njuta av den lille, som fått namnet Kenobi. Det är så härligt att se honom undersöka sin värld i närheten av mamma och gör små utfärder för att pröva benen. Vi kommer ha fullt upp med den där, jag och Fiona, och det är alldeles underbart!