En av våra härliga grannar heter Elise och har en gård, Vita hästen. Elise har tränar och har tävlat i fälttävlan och har en egen liten terrängbana hemma på gården. Vid ett svagt tillfälle fick jag för mig att jag och Fabian skulle träna terräng. Varför inte liksom, när det ändå ligger så nära, med ett skrittavstånd på 5 minuter. Så, sagt och gjort, ett träningstillfälle bokades in, och det var då i går, måndag.
Till saken hör att jag och Fabian inte hoppat ens ett vanligt hinder tillsammans, på väldigt, väldigt lång tid. Men, eftersom Elise försäkrat mig att det skulle gå lugnt till och att hon var snäll men sträng, så infann vi oss igår kl 18. Inte helt utan problem; säkerhetsväst behövde letas upp och nya hål i stigläderna behövde göras.
I alla fall, något sena kom vi så iväg och det hela började med att Fabian VÄGRADE gå in på deras gård. Vi har varit där flera gånger förut, men denna gång stod det hinder på ridbanan och deras hönor såg/verkade extra vilda (det var dem inte, inte alls faktiskt). Det krävdes en hel del övertalning och visa hot, innan herrn behagade sig in på banan. Där värmde vi upp och fick sedan skritta uppför och utför en liten bank. Fabian skötte sig faktiskt väldigt bra, och vi med beröm godkänt på del 1. Därefter skulle samma sak göras i trav, iiiiih! Men det gick bra det också. Därfter hoppade två ”vanliga” hinder innan det var dags att ge sig ut på terränghinderna.
Först en liten häck, därefter en lång raksträcka, vända, rida tillbaka, över häcken och en något mindre raksträcka. Först trav och sedan galopp. Fabian var inte helt övertygad om att det var en så bra idé att hoppa häcken och jag höll mig i så hårt i hans man att jag efter varje språng hade en hel tuss av hans man i handen. Meeeen, det gick, och efter varje gång gick det lite bättre.
Efter häcken gick vi över till ett annat hinder, som jag inte kommer ihåg namnet på. Men, för oss vanliga dödliga såg det ut som en öppning i stakete, som var stängd med smala stockar. Vid det här laget hade både jag och Fabian fått upp flåset och börjat känna oss något varmare i kläderna. Fabain började tycka det hela var ganska så kul, och jag började hitta en vag aning av hoppkänslan från 20- års åldern, då jag under en period hoppade ganska mycket. När vi gjort några språng avslutade vi med en liten ”huntingbana” sammansatt av alla de övningar vi gjort under träningen. Till min stora förvåning tog vi oss lugnt, stadigt och säkert runt hela banan. Sedan var vi trötta både jag och Fabian!
Så, hur kändes det då, på det stora hela? Jo, men ganska ok faktiskt. Jag tror ju på att lämna sin comfort zone ibland, och pröva på nya saker. Faktiskt gick träningen mycket bättre än förväntat, även om jag trodde jag skulle dö 3/4 av träningen. Kommer vi göra det igen? Ja, det tror jag. Om inte annat så kommer säkert Elise se till att vi gör det igen =0)
Dala Gård 