Detta inlägg tillägnas den roligaste häst jag ridit, men också den jobbigaste. Han är skyldig till de flesta av mina gråa hår, som blivit avsevärt många fler under de 4 år som jag haft honom. Uppfödd av syster Anna och sista fölet av Fabienne innan hon flyttade till Malin och Tobias Wettemark.
Under hösten när Fabian var 3 är blev min dåvarande häst, Cabot, utdömd som ridhäst på grund av pålagringar på insidan av båda framknäna. Han var 24 år gammal, så inte konstigt att hans kropp sa stopp. Jag var då hästlös och Anna hade en unghäst som hon inte visste vad hon skulle göra med, detta var Fabian. Jag var mer än tveksam att ta mig ann honom, men Anna lyckades övertala mig och jag tog honom på foder till en början.
Hade jag vetat hur mycket jag skulle slita med den hästen, så vet jag inte om jag hade gett mig in på det. Jag har suttit löst mer än en gång. Kommer speciellt ihåg en ridlektion för Åsa Nordström då hon bestämt sa åt mig att hoppa av och fortsätta från marken, för det höll på att gå riktigt år fanders. Sedan höll jag på i 2 (!!!!!) timmar innan han gav sig och jag fick lämna ridhuset, helt slut, törstig och hungrig. Efter den gången hade jag alltid med mig en liten fikapåse med dricka, frukt och en smörgås, så att det inte skulle kunna hända igen. Den påsen hängde med ett bra tag. Nu kan jag skratta åt det, men det var så där lagom roligt när jag var mitt uppe i det.
Många gånger låg jag på kvällarna och funderade hur jag skulle göra nästa dag; rida Fabian först, för att ha det överstökat och fixa stallet efter, eller fixa stallet först och rida efter, för då är stallet klart om det skulle hända någon när jag red. Låter galet, men varje ridpass kändes som att man satte livet på spel.
Jag var sååå nära att ge upp! Det är tack vare Eva Keikkala och Åsa Nordstöm som jag inte gjorde det. Eva pushade, tjatade och hjälpte mig enormt mycket när jag stod uppstallad hos henne. Åsa vågade jag helt enkelt inte säga till att jag ville ge upp, så det var bara att kämpa på. 9 månader höll vi på, sedan fick Fabian ledig under hela december. Jag hade då bestämt mig för att går det inte efter vilan, så får jag lämna bort honom. Vi var, så att säga, vid vägs ende!
Visade sig att en lång vila var precis vad vi båda behövde. Jag var så satans trött på honom när vi satte igång igen att så fort han ens försökte vara dum blev jag rosenrasande. Det gjorde susen, och vi kunde äntligen komma vidare. Visst har det funnits stunder då det varit på väg att gå illa igen, jag har hoppat av i farten många gånger efter det, men där och då vände det. Vi var till och med ute och tävlade den våren, med helt ok resultat.
Efter ungefär 18 månader hos Eva flyttade jag och Fabian till ett stall i Blentarp, och där träffade vi Linn och Martin på ML Dressage. De är riktigt coola människor, som ofta är ute och galloperar sina dressyrhästar i skogen. Jag visste inte detta till en början…. Eftersom jag, som ny, inte hittade i skogen bad jag att få följa med dem ut. Visade sig då att vi skulle galoppera, och fort gick det dessutom. Ja, för Linn och hennes häst alltså. Jag och Fabian kom inte så mycket framåt, eftersom han bara bockade hela tiden. Han kunde inte bocka och galoppera samtidigt vid den tiden, vilket resulterade i att vi blev lååååångt efter. Det är ingen överdrift att säga att jag inte var helt lycklig över den turen! Men, Fabian lärde sig ganska snabbt att hans hästkompis försvann om han stannade och bockade, så efter ett tag började han bocka mindre och galoppera mer. Minns särskilt en tur då jag och Linn var ute och Martin ringer. Linn säger i telefon: ”Det har gått jättebra att rida ut idag… Fabian har bara bockat en gång…” Kommer aldrig glömma, hahaha. Numera, kan vi galoppera, och inte bara låta bli att bocka, utan också hålla jämna steg med Linn och Martins hästar, wohoo!
Vi började i samma veva träna för Linn, och de första månaderna kändes det som att det enda vi gjorde var att rida i rasande tempo runt ridhuset med Linn ropandes FRAM! FRAMMÅT! FORTARE! Det var bara att göra som hon sa, eftersom hon hotade med att jaga oss med långpisken annars. Efter några månader förstod Fabian att man som ridhäst måste röra sig framåt, och i och med det så föll de flesta polletterna på plats. Han behöver påminnas ibland, men nu är det mer sällan än ofta. Tvärt om kan det ibland vara så att gasen funkar lite för bra numera, dubbel wohoo!
Trots att Fabian varit ett litet monster att rida till och från, så har han alltid varit väldigt snäll att ha att göra med. Mycket vilja, mycket tonårsfasoner och en tendens till dåligt humör, men ändå, i grund och botten, en snäll kille. Jag lastar och åker med honom själv både hit och dit, barnen kan gå med honom och rida på honom själv. Han fullkomligt älskar barnen, och har alltid gjort! Med dem finns det inga tendenser till att vara istadig!
Så, vad har jag lärt mig under dessa 4 åren?
- Envishet tar en långt
- Ridfröken Åsa har alltid rätt
- Gör bara som Linn säger, så blir det bra tillslut
- Öppna grindar och dörrar från hästryggen
- Slå på tappsko (Martin tröttnade på att göra det själv, så han lärde mig)
- Rida fraaaaaamåt
- Rida avspänt, trots halvvild häst
- Vara glad när det går bra, och strunta i de gånger det går dåligt
Och för er som undrar, idag var en bra dag. Fabian och jag var i huvudsak överens under hela ridpasset. =0)
Dala Gård 