Läget under kontroll…. typ

Kvällen enligt inlägg på Facebook/Instagram/blogg:

Det är torsdagkväll. Thomas är iväg på jobb, i Småland. Jag står och lagar mat i lugn och ro, barnen sitter som små ljus vid matbordet, stilla väntandes på den gourmetmåltid som tillagas. Hundarna sover och katten spinner nöjt. Plötsligt bryts stillheten av att brandlarmet, lite så där mysigt, meddelar att ”nu ryker det lite för mycket från spisen, kanske läge att öppna ett fönster?”. Nämen, hoppsan tänker jag och går sedan oberörd och öppnar de två köksfönsterna, samtidigt som barnen, hundarna och katten går på led (naturligtvis i storleksordning, vad annars?!) ut och öppnar ytterdörren. Där står (barnen) och sitter (djuren) sedan lugnt och väntar. Under tiden går jag sakta in i tv-rummet där jag har ett gemytligt samtal med larmoperatören, där vi lite skämtsamt skrattar åt fadäsen. Larmet stängs av, barn och djur kommer in och återgår till sina platser och gourmetmiddagen tillagas färdigt.

Kvällen som den verkligen var:

Torsdagkväll och Thomas är iväg på jobb, jag minns för mitt liv inte vart. Skulle kunna vara Småland… Maten, bestående av äggröra och stekt bacon och värmda rester i micron, tillagas i en hast, alldeles för sent på kvällen. Barnen kollar på sin telefoner i soffan, högljutt klagande på att de är hungriga, hundarna springer runt mina ben, också högljutt klagande på att de är hungriga (läs, sugna på bacon). Jag har ingen aning om var katten är, ute någonstans. Plötsligt går brandlarmet, ett högt, öronbedövande tjutande där en röst uppfordrande säger ”VARNING! BRAND! HELVETE, tänker jag. Hysteri utbryter! Kelly, som verkligen hatar brandlarmet börjat yla och springa runt, Baldo hänger skällandes på. Jag vrålar till barnen att släppa sina telefoner och ta med hundarna ut. Samtidigt försöker jag öppna alla köksfönster samtidigt, vilka naturligtvis väljer just då att inte samarbeta. Barnen kommer lufsande MED telefonerna och frågar varför de måste gå ut. De går ut, Baldo följer med, inte Kelly. Hon springer fortfarande runt inomhus och ylar. Barnen börjar nu vråla KELLY allt de kan. Hon lyssnar inte! Under tiden som detta kakafoni av oljud sker, försöker jag höra vad personen från larmcentralen säger. Jag hör inte ett ord. Men, jag HÖR den djupa, djupa sucken från personen på andra sidan mikrofonen. Och jag hör, verkligen, hur samma person tänker ”Jaha, då lagar de där galna människorna på Dala Gård mat…. igen…”. Slutligen, efter ett febrilt tryckande, från min sida, på larmdosan, tystnar brandlarmet. Baconet kan stekas färdigt och maten bli klar.