Då var vi hemma, uppackade och landade från Jönköping. Upplevelserna från vår vistelse och tävlingarna där har sjunkit in, och vi skulle kunna sammanfatta det som både högt och lågt, med en hel del drama.
Som jag berättade i förra inlägget, så gick vår ena bil sönder, precis när Thomas och Nemi kom fram till tävlingsplatsen. Den bilen var inte körbar och står fortfarande kvar i Jönköping, oklart hur länge till. Vi som haft två bilar i 10 år, finner oss nu i det logistiska träsket med bara en bil. Ett i-landsproblem, absolut, och säkert billigare med tanke på de hutlösa bensinpriserna, men ändock problematiskt.
Torsdagen, var olidligt varmt, och vi fick ridtid kl 20, tillsammans med en massa andra hästar. Man skulle kunna säga att Fabian laddade upp ganska rejält. Detta fortsatte på fredagen, vår första tävlingsdag. Han var så laddad och jag kunde inte nå fram till honom. Att jag sedan klantade till det med tidsplaneringen av framridningen, att min klocka gick fel och schabraket kasade in under sadeln och störde Fabian (vilket fick överdomaren att komma fram och kolla upp oss, vilket ju är hennes roll, men skapade ytterligare tidsnöd) gjorde att vi fick kasta oss in på banan för vi fick startsignal direkt. Inte det bästa upplägget, med en redan superspänd och supertaggad (inte på ett bra sätt) häst. Tävlingen gick heller inte så bra. Rent av dåligt faktiskt!
Jaha, en mindre kul dag, med andra ord. Men, vi åt en fantastiskt god middag på en italiensk restaurang. Barnens nya favorit! Kane var så klart med, och skötte sig bättre än bäst!
Lördag då… Banan var ledig 06.30, så det var upp tidigt för min del. Och det gick inte alls. Fabian var inte med mig över huvudtaget, det gick inte att nå fram till honom alls. Så spänd, så lättdistraherad, så laddad. Men, inte på ett bra sätt alls. Benen gick åt alla håll och kanter, utom framåt. Gick inte att få kontakt med honom. Gissa om jag var frustrerad! Tillbaka till hotellet för frukost och problemlösning.
Tillbaka i stallet vid lunch för att titta på lite tävlingar och ta hand om Fabian. Efter en stund kom pappa och det gjorde barnen så klart jätteglada. Han, Thomas och barnen åkte sedan iväg till Stadsparken för att leka av barnen och jag ringde till min tränare Åsa för ett krissamtal. Jag tänkte att eftersom Fabian var så spänd och jag inte kunde komma åt honom på banan, så var det kanske en bra idé att rida ut i skogen och låta honom galoppera av sig. Springa av sig all spänning och bli riktigt muskeltrött. Jag och Åsa bollade olika lösningar fram och tillbaka och kom fram till att det nog var det enda jag kunde göra i detta läget och att det inte fanns så mycket annat att välja på. Planen inför söndagens tävling var sedan att skritta fram i 30 min runt omkring på tävlingsområdet och sedan en kort jogging på framridningen.
Så, jag och Fabian red ut i skogen (det fanns en jättefin sandslinga) och jösses vad han sprang. Han fullkomligt exploderade! Och han fick verkligen springa. När vi kom tillbaka till stallet var han trött, men på ett bra sätt och kändes väldigt nöjd. Så, det kändes som rätt beslut. Jag tänkte att oavsett hur tävlingen går på söndagen, så har jag i alla fall gjort min häst glad och nöjd. Och det är ju faktiskt det viktigaste!
Vi hade inte hunnit vara i stallet länge innan Thomas ringde och säger att det är panik. Pappa har tappat sin mobiltelefon. Någonstans! De hade letat, men kunde inte hitta den. Det var verkligen inte roligt!
Så vi åker tillbaka till hotellet, och bestämmer oss för att äta middag i hotellets restaurang. Egentligen ville vi äta på den italienska restaurangen igen, men det var för kallt för att sitta ute, och vi ville kunna ta med oss Kane. Men, hotellets restaurang var också jättebra! Under tiden vi sitter och äter, bestämmer jag mig för att försöka ringa pappas mobil en gång till. Och döm om min förvåning, denna gången var det någon som svarade! Turligt nog, hade någon hittat pappas mobil i stadsparken och lämnat in den på caféet där. Det var en i personalen som svarade och sa att det gick bra att komma förbi i morgon och hämta den. Lördagen, som börjat så tråkigt, slutade riktigt, riktigt bra!
Slutligen, söndag. Tävling igen, och hemresedag. Jag höll mig till den uppgjorda planen inför tävlingen och nu, var Fabian äntligen med mig. Spänd? Ja. Taggad? Mycket! Men, med skillnaden att han faktiskt var med mig. Så hur gick själva tävlingen? Resultatmässigt, slutresultatet då, blev inte bra. Det berodde på att Fabian inte var helt lösgjord, så vi fick några riktiga lågmärken, plus att jag missade ryggningen och fick felridning (igen!). Men, vi fick också en 8a, en 7,5a och fler 7or än vad vi någonsin fått tidigare. Dessutom fick jag beröm för min sits. Det, tillsammans med en bra känsla inne på banan, väljer jag att ta med mig från tävlingen. Att jag sedan dessutom hittat en snygg kavaj och hjälm, gjorde ju inte saken sämre.
Efter tävlingen fick Fabian återhämta sig i boxen medan vi åkte in till stan för att äta lunch på den italienska restaurangen. Precis som förra gången, var maten jättegod! Ihoppackningen och hemresan gick utan problem och Fabian var överlycklig när han fick komma ut i hagen till sina kompisar igen.
Så, summa Summarum? Inte lika trevligt och mysigt som i Falkenberg, men väldigt mycket bättre sängar och fantastiskt god mat. Väldigt lärorikt! Och har gett mersmak!
Nedan en bild på goodie-bagen vi fick när vi kom till tävlingen. Vi fick dessutom benlindor, för att vi startade msv b:1. Riktigt roligt!
Dala Gård 