Ja, dessa djur, vad ska man med dem till, egentligen? Å inte kan man klara sig utan dem….
Fabian har sprattlat i hagen igen och resultatet av det, denna gång, är en spricka i griffelbenet. Man får ju vara glad att det är en liten spricka, och att det inte var senan som var skadad. Men, ändå, suck! En bra sak med Coronapandemi är att jag kunde svänga in om Ommakliniken för att få hans ben röntgat, när jag ändå var ute och körde. Det är så lite folk ute och rör på sig nu, så de hade tid nästan direkt jag ringde.
I alla fall, utfallet är, sjukhage, zinkaband och vila i 3 veckor. Fabian är glad och busig, i alla fall. Happy life!
Sedan har vi lilla Maja katt. Hon har en jättefin korg, som hon aldrig använder och ett katträd, som hon använder mycket sällan. Istället, så har hon bestämt sig för att vår filtkorg till ren tvätt är ett perfekt ställa att sova på/i. Ja, vad ska man säga…? Försöker man flytta på henne, för att man behöver ha korgen, då får man en verbal utskällning som heter duga, och sedan är man inte vatten värd.
Och, slutligen, denna marodören, Baldo. Den största klumpeduns på denna sida sundet. Han skuttar upp i sängen när han hör att vi vaknat, bryr sig inte det minsta om vem han landar på, vart han trampar eller vem han lägger sig på. I morse höll han på att sätta sig på mitt ansikte, till exempel. Stort jubel hos Ailee, mindre hos mig…. om man säger så. Sedan ska han MYSA, och när en 50 kg stor klumpeduns, med noll känsla för sin egen storlek eller att ta det försiktigt, så blir det minst sagt intensivt.
Han har också en förkärlek till barnens leksaker. Otaliga är de leksaker som fått sätta ”livet till” i Balos käftar. Sist ut i raden är denna leksakshund. Man skulle kunna säga att den nog är ganska så död nu. Men, inte bryr sig Baldo om det, han är glad i alla fall.
Men, trots detta, så blir det många skratt, och hur kan man annat än att älska dessa galna individer, så fulla med bus, upptåg och tonvis med kärlek.
Dala Gård 